# 1. Brist på variation

En av de viktigaste sakerna vi fått lära oss av foderindustrin är att hunden bör äta samma mat varje dag. Man menar att så länge som fodret innehåller exakt rätt mängder av alla näringsämnen så är det bra för hunden med kontinuitet. Att byta mat är en jobbig omställning som kan orsaka hunden magproblem och andra obehag.

Och jag håller absolut med. Därför att sterila foder, som inte innehåller ett enda levande enzym och ingen naturlig mikroflora, kommer på sikt att utarma hundens egen mikroflora och enzymreserver och göra hunden alltmer känslig för alla förändringar i kosten.

Det där med att hundar inte mår bra av förändring och variation i kosten gäller för hundar som äter torrfoder eller andra processade foder. Men att göra detta till en generell regel som gäller alla hundar, oavsett vad de äter, är både fel och dumt. Den vilda hundens kost är ständigt föränderlig, inkonsekvent och oregelbunden. Variationen består inte endast i olika slags bytesdjur och andra födoämnen, utan också i ständigt nya bakterier och parasiter som utmanar, tränar och stärker immunförsvar och mikroflora.

Att en och samma foderproducent tillhandahåller flera olika ”smaker” eller ”recept” är mest en illusion av variation. I själva verket finns mycket små skillnader mellan olika recept i en foderserie. Det blir uppenbart så snart man börjar fingranska innehållsförteckningarna. Att byta ut hela eller delar av det animaliska innehållet kan verka som en stor förändring. I själva verket har faktiskt den animaliska proteinkällan mindre betydelse eftersom den ändå är så kraftigt bearbetad att den inte ens längre liknar sitt ursprung. Den animaliska proteinkällan är heller inte en avgörande orsak till allergiska symtom. Dessa beror oftare på andra ingredienser, till exempel stora mängder stärkelse, eller på alltför höga fett- och proteinkoncentrationer.

Alla födoämnen har sin alldeles egna och unika näringsprofil. I naturlig föda förekommer näringsämnen i naturlig synergi och i organiskt bundna former, som gör att de kan absorberas av kroppen. I processade foder går många viktiga näringsämnen förlorade i själva processen och därför måste näringsämnena återföras, i en annan form.

För att ersätta den näring som saknas i fodret används förblandningar[1], som är en sorts multipreparat med isolerade, semi-/helsyntetiska näringsämnen, som dels har låg biotillgänglighet och som också kan orsaka näringsobalanser. Förblandningar deklareras som näringstillsatser. Jämför gärna dessa tillsatser i flera olika produkter från samma producent och du kommer att se att de i de flesta fall ser exakt likadana ut.

# 2. Brist på, eller snarare total avsaknad av matsmältningsenzymer

För att födan ska kunna spjälkas och näringsämnena absorberas av kroppen behövs enzymer. I bukspottskörteln produceras proteas (spjälkar protein), amylas (spjälkar stärkelse/kolhydrater) och lipas (spjälkar fett) som bryter ner födan till molekyler, som via blodet förser alla kroppens funktioner med näring.[2]

Förutom de metaboliska enzymerna som produceras i kroppen, finns också en annan typ av enzymer: matsmältningsenzymer. Skillnaden mellan dessa två typer av enzymer är att den ena typen produceras i kroppen, medan den andra – matsmältningsenzymerna – finns i födan. Eller, den borde finnas i födan.

Men problemet med matsmältningsenzymerna är att de inte tål upphettning. Redan vid ganska låga temperaturer kommer enzymerna att börja dö och vi stark upphettning är det helt kört; alla enzymer dör.

Det som händer när födan inte innehåller några levande enzymer är att kroppen kommer att använda sina egna lagrade enzymreserver. Bukspottskörteln kommer att arbeta på i sitt anletes svett, ända tills den en dag inte orkar mer. Följden blir allvarliga brister i matsmältningen som på sikt leder till kroniska sjukdomar.

Avsaknaden av levande enzymer är en av de processade fodrens mest allvarliga brister.

Mer om detta finns i min artikel: De livsviktiga enzymerna.

# 3. Brist på vätska

Levern behöver vatten för att processa protein och för att kunna transportera slaggprodukterna vidare till njurarna. Där filtreras vattnet ut och återupptas av kroppen. Närvaron av vatten i födan är nödvändigt för organen ska kunna fungera optimalt och inte överbelastas.

Torrfoder = torrt foder

Protein behöver alltså vätska för att kunna tas om hand av kroppen. Men torrfoder innehåller ju bara runt 10% vätska? Så vad händer då när maten inte innehåller tillräckligt med vätska?

Det är ett vanligt antagande att hundar som äter torrt foder dricker tillräckligt med vatten för att kompensera vätskebristen i maten. Sanningen är att det kan de omöjligt göra. Vatten från kranen kan aldrig till fullo kan ersätta den vätska som ska finnas i födan. Och det beror på att vätskan i födan ingår i organiska bindningar som tas upp på cellnivå. Det är ingen slump att de födoämnen som utgör hundens naturliga diet, består av mellan 70–90% vatten.

Hunden som bara äter torrt foder kommer att lida av konstant uttorkning. Hur mycket vatten hunden än dricker ur sin skål kommer det aldrig kunna återställa balansen. Faktum är, att om hunden dricker alltför mycket vatten kan njurarna bli överbelastade och näringsbrister (natrium och kalium) kan uppstå.

Mer om detta finns i min artikel: Det livsviktiga vattnet.

Vi tar en till, när vi ändå är i gång

De tre brister vi nu har pratat om är de uppenbaraste och allvarligaste bristerna med processade foder. Men jag vill faktiskt ta upp en brist till – som kanske inte direkt är allvarlig eller direkt hälsovådlig, men som jag likväl anser är en stor brist:

# 4. Brist på smak

När foderproducenterna marknadsför sina produkter är det ofta genom att lyfta fram smakligheten: ”Din hund kommer att älska vårt läckra recept!”

Det man måste komma ihåg är att alla påståenden om smaklighet är riktade till människor. Det får oss hundägare att känna oss trygga och stolta när hundens mat inte bara är nyttig, utan även smakar gott. Hunden verkar ju verkligen gilla maten, då måste den ju smaka gott… eller?

Hur är det egentligen med hundens smaksinne?

Visst kan hundar känna smaker, de har receptorer som identifierar både surt, salt, sött och bittert. Men hundar har faktiskt bara runt 2000 smaklökar. Det kan låta som en hel del, men jämfört med människan som har mellan 5000–9000 smaklökar, är det ingenting. Sanningen är att hundar har mycket dåligt smaksinne. Men som köttätare har de receptorer som är särskilt fininställda för att identifiera smaken av animalier (kött, fett). Miljoner år av evolution har gjort hunden till en renodlad köttgourmet!

När hunden söker föda dras den alltid i första hand till animalier, eftersom animalier alltid är en köttätares primära val. Och för att identifiera föda förlitar sig hunden nästan helt på sitt luktsinne – som vi ju alla vet är exceptionellt välutvecklat.

Processade foder (torrfoder, konserver) är upphettade till höga temperaturer. De doft- och smakämnen som hunden identifierar som animalier är så pass utsuddade att om hunden skulle känna fodrets rätta doft skulle den förmodligen rygga inför det. Det är därför som processade foder måste tillföras köttsmak och köttdoft. Torrfoder och konserver tillsätts och/eller sprayas med kraftigt smakförhöjande ämnen för att lura hundarna till att tro att det som ligger i skålen är kött.

Under den fyndiga benämningen ”digest” (ibland översatt till buljong, eller naturliga smakämnen) döljer sig hårt koncentrerade smakämnen som utgörs av hydrolyserad[3] animalisk vävnad (specificerad eller ospecificerad), i flytande eller fast form. Benämningen digest är fyndig, därför att tillverkningen påminner om kroppens egen process när den spjälkar födoämnen till enskilda näringsmolekyler; digest = spjälka. Digest pekas ofta ut som något mycket obehagligt, särskilt från amerikanskt håll, där digest påstås innehålla alltifrån självdöda djur till ruttnande road-kill. Men även om så vore fallet, så är produkten så pass bearbetad att den inte längre innehåller något som påminner om ursprunget. Vad som är betydligt mer oroande är allt som kan gömma sig i en sådan produkt, som till exempel natriumglutamat (MSG) eller konserveringsmedel.

Ok, så när vi nu vet allt detta, är det då verkligen rätt att överhuvudtaget prata om smaklighet? Hunden följer doftsinnet och luras till att tro att det som ligger i skålen är naturlig föda. Är det verkligen fair play?

Varma hälsningar till alla hundar, och deras människor

——

Relaterade artiklar på Hundmatsbloggen (använd gärna sökfunktionen):

[1] Hundmatsbloggen: Naturligt eller syntetiskt – vad döljer sig i kosttillskott och förblandningar.

[2] Hundmatsbloggen: De livsviktiga enzymerna

[3] Hundmatsbloggen: Hydrolyserat protein och proteinkoncentrat