Den moderna hundens bytesdjur

En ganska dyster artikel om den sjuka livsmedelsproduktionen.

Först lite om epigenetik och om hur kosten påverkar kommande generationer

Att kosten har en helt avgörande betydelse för hälsan är ett odiskutabelt faktum. Vi är ju vad vi äter, som känt är. De allra flesta av oss är nog ganska klara över att de kostval vi gör har en direkt påverkan på hälsan. Men hur skulle de kostval vi gör åt våra hundar idag, kunna påverka hälsan hos kommande generationer? De sjukdomar som är genetiskt betingade är väl ändå inget som kan påverkas av vad min hund äter idag, eller ännu mindre: av vad min hunds mamma, mormor eller farmor åt?

Begrunda följande fakta: Det ägg som skapade Din hund, utvecklades när Din hunds mamma, låg i sin mammas livmoder. Och ägget som skapade Din hunds mamma, utvecklades när Din hunds mormor låg i sin mammas livmoder…

När man låter detta sjunka in i medvetandet, är det plötsligt inte längre så svårt att tänka sig att hälsostatus nedärvs, generation för generation. Och eftersom kosten är helt avgörande för hundens hälsostatus, kommer de kostval vi gör åt våra hundar idag att i allra högsta grad påverka framtida generationers hälsostatus. Den mat avelshundarna – tik som hane – äter idag, kommer att påverka deras barn, och barnbarn, och barnbarnsbarn, och så vidare.

Därmed borde man kunna förutsätta att det som står skrivet i DNA är hugget i sten och att DNA är omöjligt att påverka eller förändra. Man skulle kunna tro att det som nedärvts från tidigare generationer är en oundviklig och ofrånkomlig börda som måste bäras. Men om man tror det har man missat något väsentligt. Utöver genetik finns nämligen det som kallas för: Epigenetik.

För att illustrera vad epigenetik är kan vi tänka oss att DNA:t är skrivet i generna med olika typer av penna: En del av DNA:t är skrivet med bläckpenna – det kan alltså inte suddas ut eller ändras. Men en annan del av DNA:t är skrivet med blyerts, det kan alltså ändras och till och med suddas ut. Med andra ord är det alltså i högsta grad möjligt att påverka det som verkar opåverkbart och undvika det som verkar oundvikligt. Det är det som är epigenetik.

Den moderna hundens bytesdjur

Om hunden fick leva enligt sitt evolutionära ursprung, skulle den jaga och äta djur som även de lever och äter enligt sitt evolutionära ursprung. Men eftersom vi människor avlat bort hundens naturliga överlevnadsförmågor är den hänvisad till de ”bytesdjur” vi väljer åt den. Och med bytesdjur avser jag här kommersiellt uppfödda produktionsdjur.

Den moderna hundens bytesdjur utgörs i stor utsträckning av kommersiellt uppfödda produktionsdjur. Hunden är hänvisad till animaliska produkter som är besiktigade och gångbara som människoföda, men som av olika anledningar inte är kommersiellt gångbara som människoföda. Det kunde varit helt okej, det har varit helt okej, men det är inte längre helt okej. Något har hänt, något som gör att hundarna visar allt fler bisarra symtom som tidigare endast sågs hos hundar som åt processade foder (torrfoder och konserver). Problem av allergisk karaktär samt magproblem och påverkan på inre organ ökar, även bland hundar som äter färskfoder eller hemgjord, köttbaserad mat. För att förstå vad det är som händer måste vi titta på vad hundarnas bytesdjur äter.

Vad äter bytesdjuren?

Hur duktiga vi än är på att värna om djurens rättigheter i Sverige – och vi är mycket duktiga jämfört med många andra delar av världen – så lämnar likväl livsmedelsproduktionen en del i övrigt att önska, i alla fall när det gäller det som utgör produktionsdjurens föda (se innehållsförteckning på nötfoder längre ner). Foder för grisar, fågel, nöt, får, vilt i hägn innehåller stora mängder spannmål som inte är naturlig föda.

Den ekologiska produktionen är förstås överlägsen i avseendena hållbarhet, samklang med naturen, GMO-frihet och djurens välbefinnande. Men EKO- eller KRAV-märkning utgör ingen garanti för att djurens föda inte innehåller onaturliga ämnen. För även i ekologisk produktion är det tillåtet att använda produkter från den kemtekniska- och biotekniska industrin i form av isolerade, hel- och semisyntetiska mikronäringsämnen och jäst[1].

Än så länge är GMO-produkter helt förbjudna i ekologisk produktion. Men det är fullt tillåtet med GMO i konventionell produktion:

”Genetiskt modifierade produkter ska vara märkta

Den unika identitetsbeteckningen ska ingå i märkningen. Identitetsbeteckningen säkerställer att man vet vilken så kallad transformationshändelse, dvs. specifik GMO som avses.

Dessa produkter ska märkas:
Livsmedels- och foderprodukter som innehåller, består av eller har framställts av GMO.
Levande GMO som inte är livsmedel och foder, till exempel utsäde och prydnadsväxter.

Dessa produkter behöver inte märkas:
Mjölk, kött och ägg som kommer från djur som har ätit genetiskt modifierat foder.
Tekniska produkter som inte innehåller levande genetiskt modifierade organismer till exempel bomullstyg.”
www.jordbruksverket.se

Idisslarna

Slutprodukten av kroppens spjälkning av protein i födoämnen, är proteinets minsta beståndsdelar och själva byggstenar: aminosyror. När aminosyrorna når tunntarmen tas de upp i blodomloppet och transporteras ut till de delar av kroppen där de behövs.

Hos idisslande djur ska proteinet från födan behandlas i vommen, där mycket av proteinet bryts ner av mikrober. De aminosyror som tar sig förbi vommen utan att brytas ner och som kan transporteras vidare ut i kroppen, kallas för bypass-protein.

Många idisslare tvingas äta onaturliga, spannmålsbaserade, processade foder, där proteinkällorna har låg bypass-faktor, vilka gör att otillfredsställande mängder aminosyror når tunntarmen – djuret kan alltså inte tillgodogöra sig tillräckligt mycket protein. Spannmålen är också mycket fosforrika och surgörande vilket ställer stora krav på bikarbonatproduktionen i saliven och kan i värsta fall skapa en acidos (syraförgiftning) hos idisslaren.

Bristen på bypass-protein har utöver negativa hälsoeffekter även en negativ effekt på avkastningen – djuren producerar helt enkelt inte tillräckligt mycket mjölk och når inte tillräckligt hög slaktvikt inom en tidsram som är ekonomiskt gynnande.

Foder med hög andel proteinrika råvaror (t.ex. soja och majsgluten) är dyrare än foder med låg andel proteinrika råvaror. I jakten på profit tog man ett ödesdigert beslut att börja använda kött, blod och benmjöl i foder för herbivora (gräsätande) idisslare. Animaliskt protein kan nämligen passera vommen intakt och tas upp av kroppen – det har alltså hög bypass-faktor. Det var dessutom ett förhållandevis billigt sätt att öka andelen protein i foderprodukterna. Men vi vet alla vad konsekvenserna blev: Galna kosjukan (BSE).

I slutet på 90-talet förbjöds all användning av djurprotein i foder för livsmedelsproducerande djur inom EU.[2]

Framställt bypass-protein är den moderna genvägen

För att kunna öka produktionen och avkastningen, utan att höja kostnaderna, var man tvungen att finna nya former av bypass-protein. Resultatet av intensiv forskning blev att det numera finns flera olika patenterade metoder (kemiska och mekaniska) för att framställa bypass-protein-produkter vilka dels ingår i foder för idisslare och som dels kan utgöra kompletteringsfoder. (Se nedan för länkar till exempel på tillverkare och mer information.[3] Dessa produkter baseras på proteinrika vegetabiliska källor, som till exempel soja, vilken behandlas med hydrolys[4] för att spjälka och koncentrera aminosyrorna. Även helt syntetiskt framställda aminosyror kan användas – och används frekvent, framför allt syntetiskt metionin.

Om läsaren är nyfiken på vad ett foder för nötdjur kan innehålla följer här ett exempel (text inom parenteser är mina kommentarer).

Vallberga Lantmän – Nötfoderprogram 1:

”Råvaror: Spannmål, produkter och biprodukter från spannmål; Rapsprodukter, Exp, Expro 0-0; Soja; Soypass®[5] (soyabaserat bypass-protein); Produkter och biprodukter från sockerframställning; Oljor och fetter; Majsgluten; Protamyl; Mineralämnen; Propylenglykol; Palmkärna; Lucern; Fermenterad jäst; Agrodrank (biprodukt från framställning av etanol ur spannmål); Åkerböna.
Fodertillsats: Vitamin A IE/kg: 5250, Vitamin D3 IE/kg: 2250, Vitamin E IE/kg: 40, Selen mg/kg: 0,45, Koppar mg/kg: 15.”

Vart vill jag då komma med all den här informationen om idisslare?

Det här är en fråga om ideologi och principer och att hundägaren faktiskt hamnar mitt i en intressekonflikt. Därför, att när vi väljer att avstå från processade foder för att i stället ge hunden en naturlig, köttbaserad kost, så tror vi att vi ger hunden det allra bästa. Vi tror att vi gjort ett medvetet val att avstå från proteinhydrolysat, GMO, syntetiska näringsämnen, förblandningar, soja, majsgluten, spannmål, konserveringsmedel, och så vidare. Men så visar det sig att det gjorde vi visst inte alls!

Svenskt och ekologiskt har uppenbara fördelar, men kan fortfarande innehålla onaturliga ämnen.

Hundens bytesdjur är inte friska

Ingen levande varelse kan förbli frisk när kosten är sjuk. Detta gäller även hundens bytesdjur. Hur kan vi förvänta oss att de nötdjur, kycklingar, hjortar, lamm och grisar, som utgör den moderna hundens bytesdjur, ska kunna vara friska när även de äter en sjuk kost?

När jag började med min kostrådgivning, för många år sedan, var det världens roligaste och enklaste jobb: Strunta i processade foder och ge hunden kött! Det är med sorg i hjärtat jag konstaterar att det inte längre är lika odelat roligt, eller alls enkelt. För dagens köttprodukter kommer med så många nya problem att jag snart inte längre vet vad vi ska ta oss till.

Det här är inga nya problem – så här har livsmedelsproduktionen sett ut under en lång tid. Det vi ser är den ackumulerade effekten av den.

Den sjuka livsmedelsproduktionen drabbar oss människor också, i allra högsta grad. Det är bara det att konsekvenserna inte är lika uppenbara, i alla fall inte ännu. Och det beror på att vi människor lever längre liv. Hundarna har ju en betydligt kortare livscykel än oss och därför ser vi med smärtsam tydlighet hur degenerativa sjukdomar ökar och förvärras för varje generation. Det har inget med avel att göra – det har med maten att göra!

Människan är hemsk. Människan håller på att måla in sig själv i ett hörn genom att i jakten på att göda sig själv skapa en situation där det inte längre finns utrymme för sund djurhållning. De livsmedelsproducerande djuren äter foder som är fullständigt artfrämmande. Den ohälsa detta skapar förs vidare från generation till generation och späs på tills den når en nivå där den oundvikligen kommer att orsaka även dem som äter dessa stackars djur, hälsoproblem av episka proportioner.

Men hur var det nu med epigenetiken då?

Tack vare upptäckten av epigenetik och tack vare de fantastiska forskare (som Bruce Lipton[6]) som gör allt för att förstå den, så vet vi nu att det som lagrats i DNA inte är hugget i sten. Vi vet nu att vi kan förändra; vi kan faktiskt skriva om vårt och hundarnas DNA! Vi kan, genom att välja bättre kost och sundare livsstil, faktiskt omprogrammera kroppen till bättre hälsa. Loppet behöver inte vara kört; vi behöver bara komma till insikt om vari problemen består och sedan behöver vi göra vårt bästa för att förändra.

Är allt nattsvart?

Jag vill i mina bästa stunder känna optimism och tro på mänskligheten; på att det kommer att vända och att vi kommer att genomskåda allt detta och börja förändra.

Ytterlighetstänkande och polarisering ökar inte bara i samhället i stort, utan även när det gäller hundmat. Jag märker att medvetenheten och viljan till insikt och förändring ökar, men samtidigt ökar också motståndet och oviljan till insikt och förändring. Och jag har viss förståelse för oviljan. För i en galen värld, full av myndighetsterror och korporativism, cynism, lurendrejeri och egoism, kan helt enkelt ännu en obehaglig sanning bli för svår att orka med.

Den ekologiska produktionens frammarsch är ett ljus i mörkret, men polletten har liksom ändå inte trillat hela vägen ner. Nöjd blir jag först när produktionsdjurens foder består av endast sådant som de skulle ätit om de vore vilda och när alla onaturliga tillsatser helt förbjuds i allt djurfoder.

Hur lyckas man då?

Som jag ser det, så ser det enda receptet för att lyckas med hundens mat – under rådande situation – ut så här:

Variation! Variation! Variation! Variera mellan alla möjliga köttslag och delar på djuret, och fisk; variera hundmatskött med kött för människor; variera också alla vegetabilier i hundens mat; bli aldrig statisk!
Välj ekologiskt i största möjliga utsträckning, både kött, frukt, grönsaker och cerealier.
Välj svenskt kött i största möjliga utsträckning.
Välj viltlevande vilt i största möjliga utsträckning (hjortar i vilthägn är inte viltlevande vilt).
Välj ALLTID vildfångad fisk, både vit fisk och fet fisk (undvik all odlad fisk!).

Slutligen vill jag be alla hundägare att göra sitt bästa för att sätta sig in i hur livsmedelsproduktionen ser ut och vad man själv kan göra för att påverka situationen till det bättre. För med medvetenhet och insikt kommer kunskap och med kunskap kommer förmågan att förändra.

Varma hälsningar till alla hundar, och deras människor

[1] Naturligt eller syntetiskt – vad döljer sig i kosttillskott och förblandningar

[2] EU-kommissionen har annonserat att de från och med 2017-11-26 åter tillåter EU:s fiskodlare att använda animaliskt protein från gris och fjäderfä i fiskfoder. Kommissionen annonserar även att detta är första steget mot att även häva förbudet mot animaliskt protein i foder för grisar och fjäderfä, men att förbudet gällande foder för idisslare kvarstår.

[3] Tillverkare av bypass-protein-produkter: www.lignotechfeed.com/Bypass-Protein, aminomax.com/aminomax-pro-bypass-protein/

[4] Hydrolyserat protein, proteinkoncentrat och proteinisolat

[5] https://www.borregaard.com/markets/animal-feed/

[6] Bruce Lipton: https://www.brucelipton.com/what-epigenetics/