Bibbi – min spanska prinsessa | gästskribent Ann-Sofie

Här skriver Ann-Sofie sin hyllning till sin älskade och saknade Bibbi.

Vi är många som känner igen oss i hur det känns att förlora en kär vän och jag tror att det är viktigt att vi ibland även pratar om den sorg som följer med att ha hund. För lika djupt som vi älskar dem, lika djup är sorgen när de lämnar oss. Genom att prata om dem hyllar vi deras minne.

Jag lämnar över ordet till Ann-Sofie.


Bibbi – Min spanska prinsessa

Min första alldeles egna hund … Denna ljuvliga, intelligenta och genuint snälla varelse kom till mig från Spanien. Hon valdes ut bland många andra hundar som estetiskt var mycket sötare och mer välartade, åtminstone på bild. Hon var den ruffigaste och tufsigaste av dem alla och hon hade precis valpat i hägnet. Hon var minst sagt, inte i form! Jag funderade och funderade men kom till slutsatsen att:  ”Om jag inte tar henne, kommer hon aldrig att bli adopterad”. Jag tror att det var något i blicken, en eon av klokskap som fick mig på fall.

Varför valde jag att adoptera? Den frågan har jag ställt mig många gånger och den initiala tanken var nog att det skulle vara enklare att ta hand om en vuxen hund än en valp. Sanningen kanske ligger närmare att jag faktiskt är uppvuxen med omplaceringar och att det föll sig naturligt. Det kändes dessutom bra att ta hand om någon som verkligen behövde det. Det kändes fint att kunna göra en insats. På hundstallet i Stockholm hade man på den tiden 2007 mest större brukshundar och jag riktade mina blickar mot organisationer som tog hit hundar från bland annat Spanien och Irland. Där fanns det många mindre hundar att välja bland. Det kom så småningom att bli en omplacering till i lillebror Boris (Bobbo).

Beslutet att adoptera har jag aldrig ångrat. På Arlanda kom det den mest perfekta varelse till mig. Hon hade blivit trimmad och tillfixad, inte för att det spelade någon roll för mig, men hon var en uppenbarelse. 2 år gammal trodde de att hon var och det var också vad som stod i passet. Arbetsnamn Cemotec eller Humlan. Hon blev snabbt omdöpt till Habibi (som betyder älskling på arabiska) men det blev kort och gott Bibbi. Det första hon gjorde var att kissa och bajsa på terminalgolvet!

Jag önskar att jag vetat då vad jag vet i dag om hundägarskap. Jag är tryggare i dag. Då hade jag kunnat ge henne ännu mer av det hon förtjänade. Det blev många ”trial and error” med henne. Hon fick tåla mycket dumheter från mig under åren. Bland annat var jag uppfostrad i den gamla andan att hundar ska disciplineras. Stundtals mådde jag heller inte så bra och hade lätt att bli arg. Vi gick dock många kurser tillsammans där jag fick lära mig om mjuka metoder och till slut lärde jag mig att man inte kommer någon vart med att gapa och skrika. Det lärde jag mig också när tillökningen av lillebror Boris var ett faktum. Det funkar helt enkelt inte!

Att regelbundet gå kurser med sin hund, så fort självförtroendet tryter, är något jag rekommenderar varmt. Ibland känner man sig helt värdelös och ovärdig som hundägare. Då kan det hjälpa med en kurs för att få perspektiv. Jag kan inte minnas att Bibbi hade några problem jag behövde jobba extra med, men det hade hon säkert. Vad jag minns är att vad än det var, gick det snabbt att lära henne nytt.

Bibbi var moderligheten själv. Varje morgon tvättade hon mina ögon från sömn, utan undantag. Hon var inkännande och klok. När jag tittade in i hennes ögon såg jag en vis gammal själ och vi hade ett samförstånd som jag undrar om alla hundägare får uppleva? Jag hoppas det!

Hon var en fåmanshund. Hade några få utvalda som hon älskade förutom mig men de flesta gjorde sig inte besvär. Hon accepterade alla men bondade inte. Ett fåtal hanhundar var utvalda och dem var hon var riktigt kär i. När de var i närheten gick det inte att få stopp på henne. Hon skrek av ren och skär lycka, svassade och dansade för dem. Det var en fröjd att se. Hon älskade också att springa i skogen, då var hon inget annat än en varg. Så lycklig! När lillebror Boris skulle gå agilitykurs, var hon med som stöd. Vem tror ni fixade banan på första försöket? Boris var inte lika taggad.

Medan jag skriver detta har jag gått igenom alla foton sedan första dagen. Det finns så mycket material, både foton och videor som gör att jag minns, gråter, skrattar och saknar.

Att bära saker åt mig var en annan sak som Bibbi älskade att göra. Det allra viktigaste var att bära min plånbok så ofta tillfälle gavs. Det tog hon på mycket stort alvar. Många vantar förlorade jag genom åren men aldrig plånboken. Det lustiga var att jag, innan hon kom, hade drömt om att få en hund som bar saker åt mig – och så fick jag det! Bibbi var sådan att hon förstod och läste mig och jag tror att hon tillmötesgick mig där.

Bibbi drabbades av många olika slags hälsoproblem under resans gång. Jag hade inte siktet inställt på riktigt mat och var som de flesta, orolig för att göra fel. BARF hade jag hört talas om men vågade väl inte helt fullt ut testa. Hon fick problem med magen, med ögonen och en massa annat. Jag sabbade nog omedvetet magarna på både henne och lillebror. Med fel mat, för mycket kött, för mycket fett och allt för ensidigt. Det var på grund av hundarnas hälsoproblem som jag kom i kontakt med Anne-Li och genom henne lärde jag mig sakta men säkert hur man stärker hunden med riktig mat. Jag nådde inte hela vägen fram med Bibbi men med Boris kom jag lite längre. Bibbi hängde ändå med tills hon blev nästan 15. Hon skulle fylla år dagen efter att jag akut var tvungen att låta henne somna in. Den där extra dagen grämer jag mig fortfarande över. I mitt sinne var den milstolpen så viktig men egentligen inte. Jag saknar henne så väldigt mycket.

Boris ska också få sin historia berättad framöver. Att skriva detta är mitt sätt att hylla dessa två underbara individer, minnas dem och hantera sorgen som aldrig riktigt släpper. Att förlora en hund är brutalt och trotts att jag numera har lilla Hjördis gör det ont, ont, ont.  Sorgen ligger och lurpassar under ytan och drabbar en som ett knytnävsslag i magen med jämna mellanrum. Man vill bara backa bandet.

Allt gott           
Hälsningar, Ann-Sofie